Ett inlägg om mig. Sådana friheter får man ta när man bedriver en blogg.
Relativt frikopplat från ämnet privatekonomi (inte helt), mest för de som vill lära känna mig.
Jag inser att när jag skriver detta inlägg att boken inte har kommit till av en slump. Jag kan ana små delar i berättelsen nedan om min skrivlust som tillsammans mynnar ut i att jag någon gång skulle ge ut en bok inom något jag brinner för.
Jag har alltid gillat att skriva.
Redan innan jag skrev för hand satt jag framför familjens skrivmaskin och skrev av böcker (företrädesvis Pippi Långstrump om jag minns rätt). När vi införskaffade en elektrisk skrivmaskin med inbyggt “sudd” blev jag mycket glad, tidigare satte jag bokstaven “x” över de ord som blev fel.
När de enordiga stavelsernas tid var förbi och jag kunde läsa relativt bra började jag med olika klassiker och blev väldigt inspirerad. Så fungerar jag har jag märkt. Blir jag inspirerad sugs jag upp av det. Skattkammarön och några andra äventyrsromaner omvandlades till min egen bok som hette: “Jim och skatten på ön“. Den innehöll flera sidor skrivmaskinstext. Jag illustrerade också! Bildbevis ses nedan. 🙂
Jag minns fortfarande när min mellanstadielärare läste upp sagan för min klass. Jag rodnade men var ändå stolt och glad att jag vågade ta med den till skolan (tur att inte så många hade läst originalet).
Jag provade även på tidningslivet som chefsredaktör för “RJ-Kuriren” (“R” som i Rickard – min bror, och “J” som i Joel). Tidningen kom ut om minst fyra nummer och sålde väl bland släkt och andra vuxna i bekantskapskretsen (3 kr kostade den). I tidningen kunde man följa brödernas liv för stunden men också den tecknade serien om björnen “Nalle Johan”, följetongen: “Sagan om Mats” (fantastisk titel!), lära sig vägmärken med mera. Jag följde med mamma till jobbet och lånade hennes kopiator för att trycka upplagan om cirka 15 ex. Ibland la vi i färgat papper till framsidan. 🙂
Tidningen blev faktiskt lite omskriven i sig. Lokaltidningen gjorde ett hemma-hos-besök där undertecknad stoltserar framför skrivmaskinen och framförde att jag minsann skulle fortsätta med tidningsarbetet som vuxen…
Så här har det fortsatt. När jag några år senare satt framför min Amiga 500 dator skrev jag berättelser där på ordbehandlingsprogram. Flera halvfärdiga ungdomsromaner med sci-fi tema ligger nog kvar i dess hårddisk eller på 3,5″ disketter någonstans. Likaså kan jag erkänna att jag skrev ihop ett relativt utstuderat kedjebrev som jag hoppas är preskriberat vid det här laget. Jag skaffade brevvänner via tidningen OKEJ och Kamratposten. Jag lockade med byte av planscher, sudd eller vad det nu var och la med kedjebrevet och skrev att det fungerar “jättebra!”. Brevet gick ut på att skicka pengar till den man fått brevet av och sedan skicka brevet vidare. Att starta kedjebrev gav faktiskt pengar. Då och då inkasserade jag 10-kronorssedlar i brevlådan. Förlåt, ni som lurades in i detta!
Gymnasietiden och högskolestudierna genererade nog inte så mycket alster (eller påhittiga dumheter för den delen), här blev det fokus på annat. Tonårssaker ni vet. Inlägget börjar bli långt och jag tror det räcker så här.
Jag kan nu sammanfatta mitt yngre jag som en: skrivglad, busig unge med viss entreprenörsådra som gärna tjänade pengar.
Mycket av detta kvarstår (busigheten är eftersatt men fullt nedärvd i mina ungar).
Förstår ni nu vad jag menar med att boken inte är någon slump? 😉
