Det har varit några konstiga, oanade och omtumlande veckor för mig.
Vi hade firat min Linn med ett-årskalas på lördagen och vi hade en lugn söndag och tog igen oss. Jag började känna lite smärta i magen men förutom viss beklagan av det inför min fru så gjorde jag inget åt det förutom att jag tog en brustablett med Samarin och en Novalucol. När det började bli dags för sängdags så kände jag att jag började få feber. Under natten svettades jag och frossade om vartannat. På morgonen kände jag mig lite bättre. Ulrika lämnade de stora barnen och jag var hemma med Linn. Jag var ingen rolig pappa. Det enda jag ville göra var att ligga ner, magen kändes hela tiden men det var främst tröttheten som fick mig att undra vad som hände egentligen. Jag lyckades hämta de stora barnen på skola och förskola men var helt kallsvettig när jag kom hem. När Ulrika kom skjutsade hon in mig till närakuten. När jag kom fram till anmälningsdisken så såg sköterskan att jag var riktigt risig och kollade min temp direkt. Jag hade över 39 graders feber och hänvisades till vanlig akutmottagning. Som tur var det inte så långt till en sådan och här någonstans börjar det bli dimmigt. Min promenad på ca 250 meter tog musten ur mig och i nästa ”reception” så var jag märkbart påverkad och hade svårt att kontrollera mina rörelser. Benen och armarna skakade.
Jag fick ganska snabbt hjälp (tack snälla du som lät mig gå före i kön). Väl inlagd hamnade jag på brits, temp, blodtryck, syresättning m.m. Jag fick syrgas, dropp och morfin (bästa på hela kvällen). Röntgades och fick veta att det var min blindtarm. Jag hade tur eftersom det var ganska lugnt på kirurgin och jag opererades samma natt bara några timmar efter. Efteråt fick jag veta att mitt bihang var kraftigt inflammerat och även brustet, det hade alltså börjat läcka ut var i buken. Mindre trevligt.
Nu var den i alla fall borta och det kändes skönt att veta att det onda nu var borta. Men det var bara början. Jag fick bred antibiotika och dropp för att komma ikapp. Jag vilade mig genom den första dagen, natten hade ju varit minst sagt omtumlande. Förutom ömhet från operationen så fortsatte min feber och mina svettningar. Jag sov uselt. Blodtrycket var lågt och huvudet kändes fortsatt tungt. Jag fick inte ens låsa dörren på toaletten utifall jag skulle svimma. Jag började må lite bättre och fick veta att jag kunde gå hem på eftermiddagen. Jag tyckte detta var lite märkligt men nu var det ju återhämtning som gällde och det kunde jag lika gärna göra hemma.
Väl hemma så fortsatte febern och tröttheten. Ännu en lång natt med kallsvett. Det var nästan en lättnad när sjukhuset ringde tillbaka mig dagen eftersom det hade fått provsvar som visade att jag hade fått bakterier i blodet. Jag var alltså även blodförgiftad (eller Sepsis som det heter numer)!
Tillbaka, i ärlighetens namn lite irriterad på hemskicket dagen innan, men glad att vi nu sannolikt hade en förklaring till min status så fördrevs dagen med antibiotika i droppform via infart direkt till blodet. Ännu hade man inte svar på vilken sorts bakterie det var så jag fick ett brett register av antibiotika. Blodproverna visade lite bättre värden undan för undan och till slut kom svaret på bakterien. Tyvärr fick jag aldrig veta namnet annat än att den var gramnegativ. Nu kunde vi hur som helst sätta in den mest effektiva antibiotikan. Lättnad!
Fick även viss vätskeansamling i buken som retade och smärtade men det har försvunnit nu.
Idag är första dagen efter sjukskrivningen, jag är frisk igen! Vad härligt! 🙂
Här vill jag stanna upp och reflektera över hur tacksam jag är att jag växer upp här och nu i denna generation. Tack Alexander Flemming för att du upptäckte penicillinet 1928. Tack teknik och forskare som jobbat ihärdigt med att höja vår standard. Tack läkare, sköterskor och all personal på sjukhusen som är hjältar! Hade jag varit född för två generationer sedan hade jag inte överlevt detta och döden hade varit plågsam. Alla dessa fantastiska genombrott som gett oss den välfärd och höga levnadsstandard vi nu har! Vi tar den lätt för givet. Tack till tidigare generationers slit och svett som lagt grunden för det vi har idag. Tack också till kapitalismen (ja, faktiskt)! Den har drivit på och möjliggjort att dessa framsteg skett så snabbt. Vi hade inte varit där vi är idag om inte kapitalismen – fri fått råda senaste seklet. Att ta risker med sitt kapital och tillskjuta pengar på en fri marknad till exempelvis bioteknikbolag, är ett sätt att påskynda utvecklingen.
En annan viktig reflektion är att man ska lyssna på sin kropp, den kommunicerar med dig.
Bit inte ihop och strunta i den! Jag hade efterklokt nog kunnat undersökt mig tidigare och kanske hade inte blindtarmen brustit då.
Ta hand om er!
