Idag var en sån där dag när barnen löpte amok. Mina ungar är fantastiska men kan ibland trigga igång varandra så att det blir helt galet uppskruvat. Det i kombination med att jag var själv med dem hemma och började känna en förkylning i antågande gjorde att vi inte riktigt var på samma våglängd om man säger som så…De hade kul och jag förmanade. De ylade och skrek och jag hyschade. De sprang och jag försökte stanna upp dem. Jag lagade mat som inte uppskattades. Ni som själva har småbarn mellan 2 till 4 kanske känner igen er? 🙂
Hursomhelst så lyckades jag till slut få in dem i duschen (efter att de sprungit ut nakna i regnet på balkongen och ylat). De stampade i vattnet och svängde runt med duschmunstycket och jag som orutinerat nog inte tagit av alla kläder blev givetvis blöt…
När jag fångat in dem på nytt och torkat, smort in dem, fått på pyjamas var det dags att kamma ut håret på Selma. Det är ändå ingen populär syssla, hon är håröm (och vi slarvar med att borsta varje dag).
Då fick jag höra följande: -“Du är en tråkassistent, pappa!”
-Va?
-Du är en tråkassistent.
-Vad betyder det?
-Att du gör tråkiga saker.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Hon hade helt rätt! Namnet kunde inte ha varit bättre, det är på gränsen till genialiskt. Det är precis det man många gånger är och känner sig som förälder (och tydligen uppfattas som), en tråkassistent som förmanar, hyschar, nojjar, fixar, servar och utfodrar…
Otacksamt, och extra jobbigt ibland, men man gör det 24/7 för att man älskar de där små liven som bara ägnar sig åt att vara barn.
Det är egentligen ganska härligt.
godnatt
Familjen Bladh, (signerad Selma). Från vänster Selma, Albin, Tråkassistent 1 och 2.
