Den skattehöjning som aviserades i höstbudgeten nu i helgen på investeringssparkonto (ISK) och kapitalförsäkring (KF) är enligt vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Anderson citat: ”…en träffsäker och bra reform på det sättet att den riktas mot den tiondel av befolkningen som har högst inkomster, varav en majoritet i gruppen är män”.
För att komma åt dessa män står många vanliga kvinnor och män i vägen.
Jag talar om de kvinnor och män som sett och läst om allt för många dåliga exempel på hur många av dagens pensionärer lever i fattigdom. De som kommit fram till att sparande nog är bra och nödvändigt eftersom dagens pensionssystem är under hård press. Vi lever längre, angenämt i sig men vi ska då även försörjas längre och många väljer därför att pensionsspara privat för att slippa arbeta länge än idag. Fullt förståeligt. För privat pensionssparande finns i princip bara ISK att välja på.
Dessa vanliga medelinkomsttagare som lagt ner sin energi på att lära sig om sparande och investeringar och som avvarar konsumtion idag för ett drägligare liv som pensionär drabbas. Dessa personer som även uppmanats att spara, åtminstone lite varje månad av både politiker och diverse ekonomiska experter, är de som får följa med på den kollektiva spar-bestraffningen.
Än värre är det för den grupp i samhället som ännu inte sparar alls varvid majoriteten inte utgörs av män utan kvinnor. Sannolikheten är nu stor att detta sparande aldrig påbörjas då dessa ihop med nuvarande innehavare till ISK och KF nu behöver erhålla en högre positiv avkastning på ditt kapital för att inte förlora på sparformen. Det avskräcker än mer att börja något som i grunden kan förändra deras liv.
Särskilt illa är det för de underbetalda kvinnorna i låglöneyrken och deltidsarbete. De som har minst och kan förvänta sig väldigt låga pensioner om de inte även försöker förvalta sitt lilla sparande. För dessa är ISK ypperligt. De fick just en ännu tuffare startsträcka till förändring. Prognosen som fattigpensionär blev allt träffsäkrare.
Hur detta gynnar jämlikheten ställer sig jag, och nog väldigt många mer med mig, undrande till. På vilket sätt skulle den göra Sverige mer jämlikt? Jag kan bara se försämringar. Enligt mitt sätt att se det försämrades jämlikheten och jämställdheten i och med denna åtgärd. De rika män som V vill åt är inte de som drabbas hårdast utan kvinnorna som börjat frigöra sig via ett privat sparande och än mer de kvinnor som ännu inte börjat och nu i mindre utsträckning kommer börja. De kommer leva längre än männen i genomsnitt och har då valet att arbeta längre eller erhålla mindre pension.
Ulla Andersson vill komma åt de rikaste (männen) och skifta över deras pengar till de som har fackföreningsavgifter att betala. Väldigt många av dessa är även ägare till en ISK idag så slanten tas och ges tillbaka till samma person men som en betydligt lägre summa. Hur många önskar sig detta?
Att fackförbunden själva är rika som troll och enkelt skulle kunna sänka sina avgifter för de under en viss inkomstnivå vågar visst ingen säga eller ge sig på att förverkliga från politiskt håll för att hjälpa rättvisan på traven.
Kort och gott: De vanliga människor som privatsparar till sin pension får nu en lägre framtida pension.
Den berömda ränta-på-ränta effekten fungerar lika effektivt på omvänt sätt och den förutseende medelålders småbarnsföräldern (som jag själv) med en förhållandevis lång sparhorisont får nu betydligt mindre kvar på sista raden i det långa loppet, särskilt om räntan stiger vilket den lär göra. Det är alltså inte nu som denna skattehöjning utgör ett bekymmer utan om några år när statslåneräntan normaliserats och vandrat uppåt. Då accelererar avgiften till staten på de pengar som en gång redan beskattats via lönekuvertet. Oavsett om man erhållit positiv avkastning eller inte.
Den grupp kvinnor som börjat spara på egen hand för att de insett att eget sparande leder till större frihet och ökad jämlikhet och jämställdhet mellan könen fick just veta att det inte spelar någon roll att deras framtida pension minskar så länge (regering och) Vänsterpartiet får en chans att tvåla till huvudfienden nummer ett, de rika männen som pinsamt nog utgör en liten grupp av totala spargruppen i ISK.
ISK togs fram för att främja sparande hos allmänheten, inte för att göra rika män rikare. Reformen välkomnades av alla.
Varför vill man nu från statligt håll minska detta, fram till idag, utmärkta sätt att spara?
Vidare, att signalvärdet att sparande ska beskattas hårdare medan lånade pengar får fortsätta att dras av och finansieras av staten ger en märklig och ologisk bild av hur sittande regering vill att vi medborgare ska agera. Med rekordhöga skulder per capita borde väl rimligtvis signalen vara omvänd? Minska dina lån genom att spara.
De allra flesta, till och med outbildade ekonomer som jag, kan räkna ut att vi knappast minskar lånebördan genom ökad konsumtion vilket blir resultatet om färre anser det lönt att spara.
Jag skulle gärna se och höra ett utvecklat svar på hur detta beslut gör Sverige bättre för gemene man, oavsett kön. Snälla någon “Andersson” (Ulla eller Magdalena), förklara för svenskarna hur detta blev bättre.
Är man möjligtvis rädd för att sparande och investerande blivit för populärt hos vanligt folk (underförstått sina egna väljare) att den politiska retoriken om den goda klokare staten och det onda otrevliga kapitalet blivit för otydlig och riskerar att underminera den valgrund som hela dess existens vilar på om man nu inte tar i med hårdhandskarna?
/Joel Bladh, småbarnsfar och författare till boken Bygg en förmögenhet, fixa familjens ekonomi (Roos & Tegner).
PS: Dela gärna för att få fler att inse galenskapen i detta beslut.
