Kategori: Om mig

Om mig

Saker går inte alltid som man tänkt, sjuk och…

Det har varit några konstiga, oanade och omtumlande veckor för mig.

Vi hade firat min Linn med ett-årskalas på lördagen och vi hade en lugn söndag och tog igen oss. Jag började känna lite smärta i magen men förutom viss beklagan av det inför min fru så gjorde jag inget åt det förutom att jag tog en brustablett med Samarin och en Novalucol. När det började bli dags för sängdags så kände jag att jag började få feber. Under natten svettades jag och frossade om vartannat. På morgonen kände jag mig lite bättre. Ulrika lämnade de stora barnen och jag var hemma med Linn. Jag var ingen rolig pappa. Det enda jag ville göra var att ligga ner, magen kändes hela tiden men det var främst tröttheten som fick mig att undra vad som hände egentligen. Jag lyckades hämta de stora barnen på skola och förskola men var helt kallsvettig när jag kom hem. När Ulrika kom skjutsade hon in mig till närakuten. När jag kom fram till anmälningsdisken så såg sköterskan att jag var riktigt risig och kollade min temp direkt. Jag hade över 39 graders feber och hänvisades till vanlig akutmottagning. Som tur var det inte så långt till en sådan och här någonstans börjar det bli dimmigt. Min promenad på ca 250 meter tog musten ur mig och i nästa ”reception” så var jag märkbart påverkad och hade svårt att kontrollera mina rörelser. Benen och armarna skakade.

Jag fick ganska snabbt hjälp (tack snälla du som lät mig gå före i kön).  Väl inlagd hamnade jag på brits, temp, blodtryck, syresättning m.m. Jag fick syrgas, dropp och morfin (bästa på hela kvällen). Röntgades och fick veta att det var min blindtarm. Jag hade tur eftersom det var ganska lugnt på kirurgin och jag opererades samma natt bara några timmar efter. Efteråt fick jag veta att mitt bihang var kraftigt inflammerat och även brustet, det hade alltså börjat läcka ut var i buken. Mindre trevligt.

Roten till det onda. Ett litet bihang vi inte vet syftet med…bild lånad/länkad från bildtarm.se.

Nu var den i alla fall borta och det kändes skönt att veta att det onda nu var borta. Men det var bara början. Jag fick bred antibiotika och dropp för att komma ikapp. Jag vilade mig genom den första dagen, natten hade ju varit minst sagt omtumlande. Förutom ömhet från operationen så fortsatte min feber och mina svettningar. Jag sov uselt. Blodtrycket var lågt och huvudet kändes fortsatt tungt. Jag fick inte ens låsa dörren på toaletten utifall jag skulle svimma. Jag började må lite bättre och fick veta att jag kunde gå hem på eftermiddagen. Jag tyckte detta var lite märkligt men nu var det ju återhämtning som gällde och det kunde jag lika gärna göra hemma.

Väl hemma så fortsatte febern och tröttheten. Ännu en lång natt med kallsvett. Det var nästan en lättnad när sjukhuset ringde tillbaka mig dagen eftersom det hade fått provsvar som visade att jag hade fått bakterier i blodet. Jag var alltså även blodförgiftad (eller Sepsis som det heter numer)!

Tillbaka, i ärlighetens namn lite irriterad på hemskicket dagen innan, men glad att vi nu sannolikt hade en förklaring till min status så fördrevs dagen med antibiotika i droppform via infart direkt till blodet. Ännu hade man inte svar på vilken sorts bakterie det var så jag fick ett brett register av antibiotika. Blodproverna visade lite bättre värden undan för undan och till slut kom svaret på bakterien. Tyvärr fick jag aldrig veta namnet annat än att den var gramnegativ. Nu kunde vi hur som helst sätta in den mest effektiva antibiotikan. Lättnad!

Fick även viss vätskeansamling i buken som retade och smärtade men det har försvunnit nu.

Idag är första dagen efter sjukskrivningen, jag är frisk igen! Vad härligt! 🙂

Här vill jag stanna upp och reflektera över hur tacksam jag är att jag växer upp här och nu i denna generation. Tack Alexander Flemming för att du upptäckte penicillinet 1928.  Tack teknik och forskare som jobbat ihärdigt med att höja vår standard. Tack läkare, sköterskor och all personal på sjukhusen som är hjältar! Hade jag varit född för två generationer sedan hade jag inte överlevt detta och döden hade varit plågsam. Alla dessa fantastiska genombrott som gett oss den välfärd och höga levnadsstandard vi nu har! Vi tar den lätt för givet. Tack till tidigare generationers slit och svett som lagt grunden för det vi har idag. Tack också till kapitalismen (ja, faktiskt)! Den har drivit på och möjliggjort att dessa framsteg skett så snabbt. Vi hade inte varit där vi är idag om inte kapitalismen – fri fått råda senaste seklet. Att ta risker med sitt kapital och tillskjuta pengar på en fri marknad till exempelvis bioteknikbolag, är ett sätt att påskynda utvecklingen.

En annan viktig reflektion är att man ska lyssna på sin kropp, den kommunicerar med dig.

Bit inte ihop och strunta i den! Jag hade efterklokt nog kunnat undersökt mig tidigare och kanske hade inte blindtarmen brustit då.

Ta hand om er!

 

Om mig

Att göra en tavla

Jag upptäckte och utvecklade som bekant min ekonomiska ådra under föräldraledigheten och har lagt ner förhållandevis mycket tid på detta sen dess. När jag får blodad tand för något så vill jag ta in så mycket det bara går. Jag läste och tänkte, skrev och pratade med min fru, kanske till och med tråkade ut, det gick så långt att hon till slut bannlyste aktiesnack i sovrummet… 🙂

Jag kan lätt slukas upp och bli intensivt engagerad och det är en ganska härlig känsla, lite som en förälskelse. Man får inte nog.

I veckan fick jag den känslan igen men det var i ett helt annat sammanhang – Jag drog mina första penseldrag med akvarellfärger någonsin. Vad kul det var! Svårt men roligt! Jag är helt oskolad här som inom ekonomin men blev riktigt nöjd med mina första alster. Vad tycker ni?

Jag har alltid gillat att teckna och måla men det har blivit väldigt långt mellan varven i synnerhet sen familjebildningen. Jag har främst ”kluddat” med blyerts och tusch men gick en oljemålningskurs för många år sen och vet att jag gillade att blanda färger och bygga upp målningen lager för lager.

Jag och Ulrika har varsin helig dag i veckan då vi får göra våra egna grejor och jag hoppade alltså just på en akvarellkurs som arrangerats på jobbet. Efter arbetsdagens slut läggs de ingenjörsmässiga handlingarna till ”handlingarna” och vi intar ett konferensrum och breder ut våra målarburkar, penslar och papper.

Jag har kommit fram till att om den här sortens aktivitet ska bli av behöver jag avsätta tid och göra det i grupp eftersom det stärker upp prioriteringen.

Jag tror verkligen att hjärnan behöver bli lite bortskämd ibland, att få ägna sig åt sådant  som stimulerar, slukar upp, och får en att må bra. Om det är en kurs i aktiehandel eller akvarell kvittar egentligen och det ena utesluter inte det andra. Omväxling är bara bra.

Richard Branson, CEO Virgin, säger att företagande är som måleri, man börjar med en vit duk och målar lager för lager. Jag gillar liknelsen och så är det ju med det mesta. Från början kan man inte så mycket alls och börjar blankt men vi människor har en oerhörd och fantastisk förmåga att lära oss vilket gör att vi rätt som det är producerat en tavla. Ganska häftigt!

Vad får din hjärna att må extra bra?

Om mig

Livsfilosofi med skogstrollets hjälp

Nu var det några dagar sen jag skrev och jag har varit mer eller mindre ”off-line” långt upp i de norra dalaskogarna. Den här texten författade jag när jag satt på älgpass i Särna nu för någon dag sedan. Den är inte särskilt kopplad till ekonomi men tar upp helheten där allt betyder något.

Livskorset

En tallstam knarrar i vinden då och då. Annars helt susande tyst. Det mojnar helt och solen spricker igenom. Långa raka skuggor tecknas i mossan och riset. Helt stilla. Man känner att skogen vet mer än vad den visar. En stor tyst symbios konstant verksam.
Doft av fukt, mossa och barr. Luften är ren. En fluga surrar till kring örat och låter som ett flygplan. Jag drar bort lite kallt snor från näsan och viftar bort flugan. Tittar mig runtomkring, kikar i de gröna gatorna mellan träden så långt jag kan se. Får syn på ett vindfäll en bit bort och roten liknar ett troll. Blir full i skratt när jag tänker på ett troll med en näsa långt som ett kvastskaft. Min pojke, min lilla Albin som älskar bockarna bruse så. Det här är ett snäll troll, precis som han vill ha det. Trollet ser även lite ledsamt ut och stöder sin kind med sin ena hand. Han vilar med armen mot sitt knä och stirrar tyst framför sig.

Trollgubbe (rotfäll)

(Jag ritade av rotfället som jag såg det med lite fantasi).

Jag sätter mig ner själv med benen i kors och börjar tänka över livet. Vi är här en kort stund. Hur bete sig, vad göra? Njuta, leka, älska. Skratta, gråta, nyttja känslorna vi har. Göra gott, vara försiktig med sin omgivning. Skapa goda minnen av sig själv. Så många som möjligt utan på bekostnad av andra. Leva och inte bara existera. Göra det med medvetna tankar och ständigt nya insikter. Låta barnen vara barn och sedan vuxna. Slösa med kramar och var en trygg hamn att tanka energi hos. Fortsätt livet så länge det varar. Tack tänkande trollgubbe för din tysta klokhet du gav mig!

 

 

Om mig

Skrivmaskiner och gamla skatter…

Ett inlägg om mig. Sådana friheter får man ta när man bedriver en blogg.

Relativt frikopplat från ämnet privatekonomi (inte helt), mest för de som vill lära känna mig.

Jag inser att när jag skriver detta inlägg att boken inte har kommit till av en slump. Jag kan ana små delar i  berättelsen nedan om min skrivlust som tillsammans mynnar ut i att jag någon gång skulle ge ut en bok inom något jag brinner för.

Jag har alltid gillat att skriva.
Redan innan jag skrev för hand satt jag framför familjens skrivmaskin och skrev av böcker (företrädesvis Pippi Långstrump om jag minns rätt). När vi införskaffade en elektrisk skrivmaskin med inbyggt ”sudd” blev jag mycket glad, tidigare satte jag bokstaven ”x” över de ord som blev fel.

När de enordiga stavelsernas tid var förbi och jag kunde läsa relativt bra började jag med olika klassiker och blev väldigt inspirerad. Så fungerar jag har jag märkt. Blir jag inspirerad sugs jag upp av det. Skattkammarön och några andra äventyrsromaner omvandlades till min egen bok som hette: ”Jim och skatten på ön”. Den innehöll flera sidor skrivmaskinstext. Jag illustrerade också! Bildbevis ses nedan. 🙂

Bild (5)

Jag minns fortfarande när min mellanstadielärare läste upp sagan för min klass. Jag rodnade men var ändå stolt och glad att jag vågade ta med den till skolan (tur att inte så många hade läst originalet).

Jag provade även på tidningslivet som chefsredaktör för ”RJ-Kuriren” (”R” som i Rickard – min bror, och ”J” som i Joel). Tidningen kom ut om minst fyra nummer och sålde väl bland släkt och andra vuxna i bekantskapskretsen (3 kr kostade den). I tidningen kunde man följa brödernas liv för stunden men också den tecknade serien om björnen ”Nalle Johan”, följetongen: ”Sagan om Mats” (fantastisk titel!), lära sig vägmärken med mera. Jag följde med mamma till jobbet och lånade hennes kopiator för att trycka upplagan om cirka 15 ex. Ibland la vi i färgat papper till framsidan. 🙂

Bild (8)

Tidningen blev faktiskt lite omskriven i sig. Lokaltidningen gjorde ett hemma-hos-besök där undertecknad stoltserar framför skrivmaskinen och framförde att jag minsann skulle fortsätta med tidningsarbetet som vuxen…

Bild (3)Bild (3) (1)

Så här har det fortsatt. När jag några år senare satt framför min Amiga 500 dator skrev jag berättelser där på ordbehandlingsprogram. Flera halvfärdiga ungdomsromaner med sci-fi tema ligger nog kvar i dess hårddisk eller på 3,5″ disketter någonstans. Likaså kan jag erkänna att jag skrev ihop ett relativt utstuderat kedjebrev som jag hoppas är preskriberat vid det här laget. Jag skaffade brevvänner via tidningen OKEJ och Kamratposten. Jag lockade med byte av planscher, sudd eller vad det nu var och la med kedjebrevet och skrev att det fungerar ”jättebra!”. Brevet gick ut på att skicka pengar till den man fått brevet av och sedan skicka brevet vidare. Att starta kedjebrev gav faktiskt pengar. Då och då inkasserade jag 10-kronorssedlar i brevlådan. Förlåt, ni som lurades in i detta!

Gymnasietiden och högskolestudierna genererade nog inte så mycket alster (eller påhittiga dumheter för den delen), här blev det fokus på annat. Tonårssaker ni vet. Inlägget börjar bli långt och jag tror det räcker så här.

Jag kan nu sammanfatta mitt yngre jag som en: skrivglad, busig unge med viss entreprenörsådra som gärna tjänade pengar.

Mycket av detta kvarstår (busigheten är eftersatt men fullt nedärvd i mina ungar).

Förstår ni nu vad jag menar med att boken inte är någon slump? 😉